Skogstur.
Jag och min lilla häst tog en promenad i skogen idag.
Att klättra uppför backarna stärker hennes kondition och muskler (även hos mig, kan jag säga).
Hon skötte sig riktigt fint och ville hälsa på korna vi gick förbi.
Jag tipsade henne om att det nog inte var en jättebra idé.
Spanar in kossor.
De senaste dagarna
Hej och hå vad fullt upp det har varit på senaste!
I fredags firades midsommarafton med jobbarkompisar och jordgubbar.
Igår blev en riktig hästdag med löslongering, hopplektion, uteritt och lastträning. Idag har det inte varit någon skillnad: fotografering, racing i skogen och en snabbtur i skogen med min egen lilla höna.
Jag skärpte till mig ordentligt under löslongeringen igår och det gick alldeles lysande.
Jag som var rädd att vi hade tappat takten lite.
Bjuder på en bild från det på min sköna böna.
Frida beställer.
Är det någon som har provat de här så kallade magiska borstarna?
De finns på Hööks för 169kr/trepack.
Tydligen ska de göra hästen alldeles utsökt ren så det låter som något jag kan behöva till min dammråtta.
Det får helt enkelt bli en liten beställning inom kort...
Det evigt gröna.
Redan som en liten nyfiken ridskoletjej i plasthjälm och franschaps försökte jag bilda en uppfattning om vad som händer den dag då favorithästen måste lämna jordelivet och vandra vidare. I Min Häst läste jag sorgliga berättelser med lyckliga slut och väldigt tidigt introducerades hästhimlen Trapalanda.
Jag vill tro att det finns evigt gröna ängar. Jag önskar min fina pärla en sista vila på en plats där bäckarna porlar och där träden ständigt blommar. Jag vill att hon ska vila i skuggan under ett stort träd, busa i lummiga kullar och rulla i knähögt gräs.
Jag föreställer mig att en häst som kommer till Trapalanda är en helt oförstörd varelse. Alla spår ryck i munnen, slag från spön och hårda ord har satt är borta. Ärren har läkt och hästen är precis som fantastisk som den bara kan vara. Den är nämligen sig själv.
Egentligen vet jag att något sådant som evigt gröna ängar är bortom all logik, men det är en så stor tröst för mig att jag tillåter att min barnsliga fantasi fortsätter skapa föreställningar om ett hästliv efter detta.
Jag klarar inte ens av att tänka på att det inte skulle finnas en smärtfri evighet till våra vackra djur.
Paradiset på jorden.
Jag och min häst.
Jag tror att det absolut bästa är att börja med en regelrätt presentation av mig och mitt lilla monster, det är ju framför allt oss den här bloggen ska handla om.
Jag heter Frida och är 24 år (höll på att skriva 23 där, åldersnojan gör sig lite påmind).
Jag är så speciell att jag har två hem, ett i Lund, där jag pluggar beteendevetenskap och delar lägenhet med världens mest fantastiska kombo och ett i Näsum, nordöstra Skåne, där jag har min häst, mina päron och en väldigt stor del av mitt liv.
Precis såhär glad var jag på Azorerna 2010.
Min häst är egentligen en enda stor barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Tortebos Lady Bethany heter hon, men till vardags blir det mest Betty eller grisen. Hon är ett welsh cob-sto och fyller snart tre år. Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva henne med ord, hon bara är min på alla sätt och vis.
Min hönaböna.
Då har ni åtminstone ett litet hum om vilka vi är.
Alla frågor besvaras och tips om bloggämne mottages tacksamt!
Wilkommen!
Namn: Ditt namn här
Ålder: Din ålder här
Bor: Vart du bor här
Jag och min lilla häst tog en promenad i skogen idag.
Att klättra uppför backarna stärker hennes kondition och muskler (även hos mig, kan jag säga).
Hon skötte sig riktigt fint och ville hälsa på korna vi gick förbi.
Jag tipsade henne om att det nog inte var en jättebra idé.
Spanar in kossor.
De senaste dagarna
Hej och hå vad fullt upp det har varit på senaste!
I fredags firades midsommarafton med jobbarkompisar och jordgubbar.
Igår blev en riktig hästdag med löslongering, hopplektion, uteritt och lastträning. Idag har det inte varit någon skillnad: fotografering, racing i skogen och en snabbtur i skogen med min egen lilla höna.
Jag skärpte till mig ordentligt under löslongeringen igår och det gick alldeles lysande.
Jag som var rädd att vi hade tappat takten lite.
Bjuder på en bild från det på min sköna böna.
Frida beställer.
Är det någon som har provat de här så kallade magiska borstarna?
De finns på Hööks för 169kr/trepack.
Tydligen ska de göra hästen alldeles utsökt ren så det låter som något jag kan behöva till min dammråtta.
Det får helt enkelt bli en liten beställning inom kort...
Det evigt gröna.
Redan som en liten nyfiken ridskoletjej i plasthjälm och franschaps försökte jag bilda en uppfattning om vad som händer den dag då favorithästen måste lämna jordelivet och vandra vidare. I Min Häst läste jag sorgliga berättelser med lyckliga slut och väldigt tidigt introducerades hästhimlen Trapalanda.
Jag vill tro att det finns evigt gröna ängar. Jag önskar min fina pärla en sista vila på en plats där bäckarna porlar och där träden ständigt blommar. Jag vill att hon ska vila i skuggan under ett stort träd, busa i lummiga kullar och rulla i knähögt gräs.
Jag föreställer mig att en häst som kommer till Trapalanda är en helt oförstörd varelse. Alla spår ryck i munnen, slag från spön och hårda ord har satt är borta. Ärren har läkt och hästen är precis som fantastisk som den bara kan vara. Den är nämligen sig själv.
Egentligen vet jag att något sådant som evigt gröna ängar är bortom all logik, men det är en så stor tröst för mig att jag tillåter att min barnsliga fantasi fortsätter skapa föreställningar om ett hästliv efter detta.
Jag klarar inte ens av att tänka på att det inte skulle finnas en smärtfri evighet till våra vackra djur.
Paradiset på jorden.
Jag och min häst.
Jag tror att det absolut bästa är att börja med en regelrätt presentation av mig och mitt lilla monster, det är ju framför allt oss den här bloggen ska handla om.
Jag heter Frida och är 24 år (höll på att skriva 23 där, åldersnojan gör sig lite påmind).
Jag är så speciell att jag har två hem, ett i Lund, där jag pluggar beteendevetenskap och delar lägenhet med världens mest fantastiska kombo och ett i Näsum, nordöstra Skåne, där jag har min häst, mina päron och en väldigt stor del av mitt liv.
Precis såhär glad var jag på Azorerna 2010.
Min häst är egentligen en enda stor barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Tortebos Lady Bethany heter hon, men till vardags blir det mest Betty eller grisen. Hon är ett welsh cob-sto och fyller snart tre år. Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva henne med ord, hon bara är min på alla sätt och vis.
Min hönaböna.
Då har ni åtminstone ett litet hum om vilka vi är.
Alla frågor besvaras och tips om bloggämne mottages tacksamt!
Wilkommen!
Namn: Ditt namn här
Ålder: Din ålder här
Bor: Vart du bor här
Hej och hå vad fullt upp det har varit på senaste!
I fredags firades midsommarafton med jobbarkompisar och jordgubbar.
Igår blev en riktig hästdag med löslongering, hopplektion, uteritt och lastträning. Idag har det inte varit någon skillnad: fotografering, racing i skogen och en snabbtur i skogen med min egen lilla höna.
Jag skärpte till mig ordentligt under löslongeringen igår och det gick alldeles lysande.
Jag som var rädd att vi hade tappat takten lite.
Bjuder på en bild från det på min sköna böna.
Frida beställer.
Är det någon som har provat de här så kallade magiska borstarna?
De finns på Hööks för 169kr/trepack.
Tydligen ska de göra hästen alldeles utsökt ren så det låter som något jag kan behöva till min dammråtta.
Det får helt enkelt bli en liten beställning inom kort...
Det evigt gröna.
Redan som en liten nyfiken ridskoletjej i plasthjälm och franschaps försökte jag bilda en uppfattning om vad som händer den dag då favorithästen måste lämna jordelivet och vandra vidare. I Min Häst läste jag sorgliga berättelser med lyckliga slut och väldigt tidigt introducerades hästhimlen Trapalanda.
Jag vill tro att det finns evigt gröna ängar. Jag önskar min fina pärla en sista vila på en plats där bäckarna porlar och där träden ständigt blommar. Jag vill att hon ska vila i skuggan under ett stort träd, busa i lummiga kullar och rulla i knähögt gräs.
Jag föreställer mig att en häst som kommer till Trapalanda är en helt oförstörd varelse. Alla spår ryck i munnen, slag från spön och hårda ord har satt är borta. Ärren har läkt och hästen är precis som fantastisk som den bara kan vara. Den är nämligen sig själv.
Egentligen vet jag att något sådant som evigt gröna ängar är bortom all logik, men det är en så stor tröst för mig att jag tillåter att min barnsliga fantasi fortsätter skapa föreställningar om ett hästliv efter detta.
Jag klarar inte ens av att tänka på att det inte skulle finnas en smärtfri evighet till våra vackra djur.
Paradiset på jorden.
Jag och min häst.
Jag tror att det absolut bästa är att börja med en regelrätt presentation av mig och mitt lilla monster, det är ju framför allt oss den här bloggen ska handla om.
Jag heter Frida och är 24 år (höll på att skriva 23 där, åldersnojan gör sig lite påmind).
Jag är så speciell att jag har två hem, ett i Lund, där jag pluggar beteendevetenskap och delar lägenhet med världens mest fantastiska kombo och ett i Näsum, nordöstra Skåne, där jag har min häst, mina päron och en väldigt stor del av mitt liv.
Precis såhär glad var jag på Azorerna 2010.
Min häst är egentligen en enda stor barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Tortebos Lady Bethany heter hon, men till vardags blir det mest Betty eller grisen. Hon är ett welsh cob-sto och fyller snart tre år. Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva henne med ord, hon bara är min på alla sätt och vis.
Min hönaböna.
Då har ni åtminstone ett litet hum om vilka vi är.
Alla frågor besvaras och tips om bloggämne mottages tacksamt!
Wilkommen!
Namn: Ditt namn här
Ålder: Din ålder här
Bor: Vart du bor här
Är det någon som har provat de här så kallade magiska borstarna?
De finns på Hööks för 169kr/trepack.
Tydligen ska de göra hästen alldeles utsökt ren så det låter som något jag kan behöva till min dammråtta.
Det får helt enkelt bli en liten beställning inom kort...
Det evigt gröna.
Redan som en liten nyfiken ridskoletjej i plasthjälm och franschaps försökte jag bilda en uppfattning om vad som händer den dag då favorithästen måste lämna jordelivet och vandra vidare. I Min Häst läste jag sorgliga berättelser med lyckliga slut och väldigt tidigt introducerades hästhimlen Trapalanda.
Jag vill tro att det finns evigt gröna ängar. Jag önskar min fina pärla en sista vila på en plats där bäckarna porlar och där träden ständigt blommar. Jag vill att hon ska vila i skuggan under ett stort träd, busa i lummiga kullar och rulla i knähögt gräs.
Jag föreställer mig att en häst som kommer till Trapalanda är en helt oförstörd varelse. Alla spår ryck i munnen, slag från spön och hårda ord har satt är borta. Ärren har läkt och hästen är precis som fantastisk som den bara kan vara. Den är nämligen sig själv.
Egentligen vet jag att något sådant som evigt gröna ängar är bortom all logik, men det är en så stor tröst för mig att jag tillåter att min barnsliga fantasi fortsätter skapa föreställningar om ett hästliv efter detta.
Jag klarar inte ens av att tänka på att det inte skulle finnas en smärtfri evighet till våra vackra djur.
Paradiset på jorden.
Jag och min häst.
Jag tror att det absolut bästa är att börja med en regelrätt presentation av mig och mitt lilla monster, det är ju framför allt oss den här bloggen ska handla om.
Jag heter Frida och är 24 år (höll på att skriva 23 där, åldersnojan gör sig lite påmind).
Jag är så speciell att jag har två hem, ett i Lund, där jag pluggar beteendevetenskap och delar lägenhet med världens mest fantastiska kombo och ett i Näsum, nordöstra Skåne, där jag har min häst, mina päron och en väldigt stor del av mitt liv.
Precis såhär glad var jag på Azorerna 2010.
Min häst är egentligen en enda stor barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Tortebos Lady Bethany heter hon, men till vardags blir det mest Betty eller grisen. Hon är ett welsh cob-sto och fyller snart tre år. Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva henne med ord, hon bara är min på alla sätt och vis.
Min hönaböna.
Då har ni åtminstone ett litet hum om vilka vi är.
Alla frågor besvaras och tips om bloggämne mottages tacksamt!
Wilkommen!
Namn: Ditt namn här
Ålder: Din ålder här
Bor: Vart du bor här
Redan som en liten nyfiken ridskoletjej i plasthjälm och franschaps försökte jag bilda en uppfattning om vad som händer den dag då favorithästen måste lämna jordelivet och vandra vidare. I Min Häst läste jag sorgliga berättelser med lyckliga slut och väldigt tidigt introducerades hästhimlen Trapalanda.
Jag vill tro att det finns evigt gröna ängar. Jag önskar min fina pärla en sista vila på en plats där bäckarna porlar och där träden ständigt blommar. Jag vill att hon ska vila i skuggan under ett stort träd, busa i lummiga kullar och rulla i knähögt gräs.
Jag föreställer mig att en häst som kommer till Trapalanda är en helt oförstörd varelse. Alla spår ryck i munnen, slag från spön och hårda ord har satt är borta. Ärren har läkt och hästen är precis som fantastisk som den bara kan vara. Den är nämligen sig själv.
Egentligen vet jag att något sådant som evigt gröna ängar är bortom all logik, men det är en så stor tröst för mig att jag tillåter att min barnsliga fantasi fortsätter skapa föreställningar om ett hästliv efter detta.
Jag klarar inte ens av att tänka på att det inte skulle finnas en smärtfri evighet till våra vackra djur.
Paradiset på jorden.
Jag och min häst.
Jag tror att det absolut bästa är att börja med en regelrätt presentation av mig och mitt lilla monster, det är ju framför allt oss den här bloggen ska handla om.
Jag heter Frida och är 24 år (höll på att skriva 23 där, åldersnojan gör sig lite påmind).
Jag är så speciell att jag har två hem, ett i Lund, där jag pluggar beteendevetenskap och delar lägenhet med världens mest fantastiska kombo och ett i Näsum, nordöstra Skåne, där jag har min häst, mina päron och en väldigt stor del av mitt liv.
Precis såhär glad var jag på Azorerna 2010.
Min häst är egentligen en enda stor barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Tortebos Lady Bethany heter hon, men till vardags blir det mest Betty eller grisen. Hon är ett welsh cob-sto och fyller snart tre år. Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva henne med ord, hon bara är min på alla sätt och vis.
Min hönaböna.
Då har ni åtminstone ett litet hum om vilka vi är.
Alla frågor besvaras och tips om bloggämne mottages tacksamt!
Wilkommen!
Namn: Ditt namn här
Ålder: Din ålder här
Bor: Vart du bor här
Jag tror att det absolut bästa är att börja med en regelrätt presentation av mig och mitt lilla monster, det är ju framför allt oss den här bloggen ska handla om.
Jag heter Frida och är 24 år (höll på att skriva 23 där, åldersnojan gör sig lite påmind).
Jag är så speciell att jag har två hem, ett i Lund, där jag pluggar beteendevetenskap och delar lägenhet med världens mest fantastiska kombo och ett i Näsum, nordöstra Skåne, där jag har min häst, mina päron och en väldigt stor del av mitt liv.
Precis såhär glad var jag på Azorerna 2010.
Min häst är egentligen en enda stor barndomsdröm som gått i uppfyllelse.
Tortebos Lady Bethany heter hon, men till vardags blir det mest Betty eller grisen. Hon är ett welsh cob-sto och fyller snart tre år. Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva henne med ord, hon bara är min på alla sätt och vis.
Min hönaböna.
Då har ni åtminstone ett litet hum om vilka vi är.
Alla frågor besvaras och tips om bloggämne mottages tacksamt!
Wilkommen!
Namn: Ditt namn här
Ålder: Din ålder här
Bor: Vart du bor här